fannyanderson

Begravningen för min faster kommer att vara 13:e juli. Samma dag som min lille Bob fyller 2 år.

Jag kommer att åka upp med mina syskon dagen innan, så jag kommer tyvärr missa min sons födelsedag men jag är säker på att han kommer att ha en underbar dag med sin pappa och sina farföräldrar. Jag däremot, kommer ha en fruktansvärt jobbig dag.

 

Jag har bara varit på en enda begravning förut och det va 18 år sen. Jag avskyr avsked och jag är rädd för döden. Rädd för att, som i det här fallet, någon i min närhet ska dö. Det känns så otäckt hur kroppen plötsligt kan sluta fungera och kvar blir bara ett skal som aldrig mer kommer vakna. Jag får rysningar när jag tänker på orden "aldrig mer" Då är det slut, då finns det inget mer, det blir så definitivt och det är det som skrämmer mig.

 

Trots att det värker av sorg inombords så rullar dagarna förbi i en rasande fart. Det har jag barnen att tacka för. En halvåring som vill vakna varannan timme om natten och en 2-åring som vi tränar o tragglar med pottan på dagarna. Man hinner inte sitta ner o vara ledsen hela tiden, och det är bra. För det vet jag att hon inte vill.