fannyanderson

Fy vad det är orättvist ibland. Fick det hemska beskedet igår om att min faster gått bort.

Hon hade cancer och vi visste här i våras att hon nog inte hade långt kvar, men jag hade så gärna hoppats att hon skulle få komma ner till sitt kära Gotland en sommar till. Hon bor i Vallentuna men har sitt sommarhus bredvid mina föräldrar i Elinghem och hon har alltid stått oss alla väldigt nära.

 

Fruktansvärt lättsam, generös och glad person. Alltid mån om att hålla kontakten med alla. Det känns helt ofattbart att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. MIna tankar går också till hennes man och barn. Hennes dotter fick en son här i mitten av maj och det känns så grymt att han inte ens ska få komma ihåg henne.

 

Direkt efter beskedet igår så åkte jag ut till Pappa o mamma. min syster va där med sina barn och min andra faster kom också. Vi allihopa gick ut i kyrkänget, som vi så många gånger varit med vår kära faster. Vi hissade flaggan på halv stång och stod där en stund.

 

När sånt här händer så börjar man automatiskt tänka på sina barn och sin egen lilla familj. Fy ända in i helvetet om nåt skulle hända dom. Då vet jag inte vad jag gjort.